hösten kommer

 

Jag är en sommarmänniska...jag gillar loja, lata sommardagar på stranden, härliga ljusa sommarkvällar med grillning, brunbrända fötter, barnens ändlösa glädje när de hoppar i vågorna, bygger sandslott, äter mängder med glass och njuter av familjeliv och kvalitetstid med vänner och släkt...
I alla fall....
Jag gillar våren...de där härliga vårkvällarna när man hör fåglarna kvittra...när man inser att NU, nu kan jag släppa vinterjackan och be vintern fara och flyga...de där härliga vårkvällarna när solen skiner och man  n ä s t a n  kan se knoppar och blad slå ut och man minns känslan från barndomen, känslan av att ta en cykeltur fastän att det närmar sig läggdags och man bara vill cykla, cykla, cykla, långt bort på knastriga grusvägar...
Vintern däremot, ugh...jag tänker inte ens slösa mina ord på vintern...
Hösten? Vad är det med den då?
Den är lång...den är mörk...den är oftast blåsig...och råkall...
Hösten ja, det var ju den jag skulle prata om...den som nu kommer...den smyger sig på, jag känner den lite tydligare varje morgon när jag går till bilen för att köra till jobbet, när jag tjatar på barnen att knäppa jackorna och när jag inser att det är dags att sätta på sig...strumpor...


Som tur är finns det en hel del underbara höstdagar också, som gör att man orkar...
När solen skiner, när marken fortfarande luktar lite, lite sommar efter ett regn på lite solvarm asfalt...
Då lyckas man mota bort de där tankarna, den där känslan, den där gnagande irritationen över att höst och vinter snart är här...